Här är den fotokavalkad från helgen som utlovats. Jag kan tänka mig att familjen kommer sakna ett speciellt kort, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Ännu en hemmahelg till ända. Det är inte mycket med en helg (tantmening). Åh, vad mysigt det har varit. Och åh, vad jag har fikat. Men inom kort sitter jag på tåget igen. Jag och SJ är verkligen bundisar nu.

Vore det inte för två dagar så skulle de tre resterande veckorna av den här terminen kännas enbart roliga. Men de här två dagarna förstör allt. De gör att jag åker till Uppsala med en klump i magen som inte kommer försvinna helt förrän den 11 decemeber.

Jag gjorde det! Jag tände! Nu lyser stjärnan i fönstret (på bilden: stake från förra året, men den ska snart på plats också). I tisdags på träningen märkte jag, innan passet börjat, att träningsbyxorna satt bak och fram. Det var liksom väldigt pösigt framtill. Igår kom de rätt från början. I skolan bjuds det på adventskaffe. Efter skolan åker jag till Leksand. Veckan har utvecklats åt ett positivt håll.

När man jobbar som lärare/är lärarstudent får man lite udda kvällsaktiviteter. En kväll satt jag och ritade litermått i paint. För några timmar sedan läste jag på om djurskelett. Tro det eller ej, men det var faktiskt riktigt intressant. Har ni tänkt på att krabban har sitt skelett utanpå kroppen, och inte inuti? Ormens skelett ser ut som en tusenfoting och består nästan bara av ryggkotor och revben. Och visste ni att fladdermusens vingar är motsvarigheter till våra händer. Det är som typ som att vi skulle ha hud mellan fingrarna. Den där lilla "pliggen" ni ser högst upp på vingen det är tummen. Jag är helt fascinerad!

God morgon. Att sova ett tag till vore inte fel. Men nej, nu ska jag bege mig av och ha en genomgång om klockan. Vad hinner du göra på en halvtimme?

När man är en hårt arbetande kvinna (som jag faktiskt är just nu), måste man prioritera. Nu ikväll valde jag bort att träning. Lite dåligt samvete kommer som ett brev på posten när jag tänker på att jag "bara" får två pass den här veckan. Men när jag tänker på vad jag istället fick den här kvällen, så är det värt det. Redan på bussen hem idag frågade jag Per om vi skulle dejta med middag, levande ljus och ha en myskväll. Och så blev det. Vi har nyss ätit paj och druckit vår exklusiva äppelmust. Klockan är bara 18.00 och jag är redan riktigt nöjd med den här dagen.

Shit, ett positivt inlägg signerat Elina. Det är inte var dag. Vänj er inte!

Jag och Per började veckan med en liten "utmaning". Vi hade 120 kronor i matkassan och bestämde oss för att det skulle räcka till fredag (då vi åker hem till Leksand). I kylskåpet fanns det så pass mycket att det skulle gå att laga två middagar och få matlådor. När det var dags för handling blev jag lite skeptiskt och skramlade ihop 20 kronor i mynt för att vara på den säkra sidan. Väl på affären började jag tänka på kaffe. Visst var det bara lite kvar i kaffeburken? Jag smsar Per, och får ett bekräftande svar. Kaffe måste köpas. Hade det varit toalettpapper eller något sådant hade det kunnat lösa sig ändå. Det finns ju reklamblad. Men kaffe, det måste vi bara ha. Budgeten sprack till slut med 53 kronor. Och middagarna i veckan kommer att bestå utav köttbullar, eftersom det var extrapris!

På tal om (flerfärgat) hår.

Idag skulle eleverna skriva brev till sina nya brevvänner. Min handledare gav på förslag att de kunde skriva om att de har en lärarstudent i klassen.

Elev: Är ditt hår orange eller brunt?
Jag: Det är rött om jag får bestämma!

Jag vet inte om hon skrev om mitt hår till slut, men däremot såg jag att hon skrev "hon är lång".

Jag ska aldrig gå och lägga mig klockan nio en söndag igen. Det var värdelöst. Jag låg vaken i över tre timmar innan jag äntligen kunde somna. Det var som att jag hade feberdrömmar utan feber och i vaket tillstånd.

Vad kan jag mer önska mig i julklapp... hur ska jag få hem allt vid jul... jag har ingenting nytt att ha på mig... hur fan ska jag introducera begreppet volym... men vadå har jag en ny klänning sedan förra jullovet... storboken är ett lustfyllt sätt att lära sig genom... chiquitita tell me whats wrong... tänk på något rofyllt nu... uppskatta volmym... ska eleverna verkligen få jobba i grupper i egen takt... när ska jag hinna träna och handla den här veckan... rabattbladen kommer imorgon tjoho... vad ska eleverna få för arbetsblad egentligen... nej nu börjar jag räkna får... ett två tre fyra fem... det gör ju ont i ögonen och föreställa sig att de hoppar... sex sju åtta nio... nej nu skiter jag i hoppen och räknar bara... tio elva tolv... gud vad varmt det är... hur ska jag ha armen... mitt mål är ju att uppmärksamma frågetecknet... tretton fjorton femton... GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Ett nyfärgat/flerfärgat och slitet hår som växt som ogräs på sista tiden.

1. Nya tillskott i familjen. Har haft motiven en evighet, men inte förrän nu har jag fixat ramar. De ska få bli en färgklick i vår hall. 2. På Pers skola får man utföra uppdrag som kan leda till en flaska äppelmust och en flaska äppelglögg. Jag tackar och tar emot. 3. Pizzabak i vår gamla ugn. Lite charmigt (ibland). 4. När ska jag sluta trilskas med hårfärg i form av en grön gröt? Och slippa se ut så här en lördagskväll?

Om någon vill baka en cheesecake med lingon och pepparkaka till adventsmiddagen nästa helg, är det helt okej för mig. Det låter så gott och juligt. Bilden har jag tagit från en blogg utan att fråga. Snart knackar väl polisen på här hemma.

Ja, jag är blödig. Ja, jag har rödvinständer. MEN, ibland känns det som att mycket av det som betyder mer än mitt eget liv är alldeles för långt bort.

Att åka kollektivt.

När jag slutar för dagen ser jag bussen stå vid hållplatsen. Jag springer mot den. När jag kommer fram frågar busschauffören om jag kan hjälpa till med en sak innan jag sätter mig. Visst säger jag. Nästa sekund står jag och pressar igen en lucka på bussen medan chauffören försöker starta den. Tyvärr ger det inget resultat. Efter många försök och med hjälp av en annan passagerare kommer vi till slut iväg.

En kvinna stiger på några några stationer längre fram. Hon formligen skriker till chauffören att hon ska till Samariterhemmet. Detta skriker hon flera gånger under resan gång. Hon hostar även upp något som hon plockar ut ur munnen och sprätter iväg på bussgolvet. Även fast jag jobbat i hemtjänsten så passeras min gräns. Jag blir en smula illamående. Vid min station får kvinnan för sig att hon är framme trots att chauffören lovat att säga till. Halva bussen försöker stoppa henne och säga att hon ska sitta kvar (alla vet ju var hon ska vid det här laget). Hon lyssnar inte och traskar iväg.

Praktikfik.

Dagens visdom.

När det står tryck på en dörr betyder det egentligen ryck. Så är det bara. Och om det inte står någonting betyder det också det sistnämnda.

Igår satt jag och min handledare och sjöng luciasånger tillsammans. Hon sjunger i kör. Jag sjunger verkligen inte i kör. Idag ska vi göra smällkarameller. Lugn mamma, jag ska inte ta hem några.

Dagen idag ska bli en bra dag. Det bestämde jag igår. Det är en rätt lugn dag i skolan. Eleverna har både musik och idrott som jag inte ska vara med på. Istället vankas arbetslagsmöte med fika. Och efter skolan blir det fika med söta vänner.

Men morgonen har inte börjat så bra. Jag fick formligen smiska mig själv ur sängen då ögonen vägrade hålla sig öppna. Halsen känns rosslig. Kaffet blev lite blaskigt och brödet var torrt. Dessutom kom jag på att jag ska ha eleverna helt själv i 40 minuter. Måtte det inte bli kaos.

Aj. Jag saknar så.

Sitter med en kopp te och knåpar på en önskelista. Det känns som ett perfekt sätt att varva ner på efter en lång dag. Och ett perfekt sätt att glömma bort matematiklektioner och elever som börjar gasta om att jag har ett N-format sår på halsen (jag var röd efter att jag kliat mig). Att drömma om jul är nästan alltid bra.

En hjärtskärande bild från förra årets adventsmiddag. Två av tre på bilden blir inte med i år. Lilla farmor och lilla Alva.

Hanna, Julia och jag kom på några saker igår.
Varför har man naglar? Jo, från början var det nog för att kunna försvara sig mot fiender.
Varför har man tånaglar? Jo, från början var det nog för att få grepp i marken när man sprang.
Varför står näsan ut? Jo, från början var det nog för att lättare komma åt mat och sådant som kunde vara gömt inne i träd.

Helgen har innehållit många goda ting, och den har varit bättre än bra. Vi har ätit så att magarna stått i fyra hörn, vi har skrattade så att tårarna sprutat, vi har dansat så att svetten droppat och vi har tyckt om varandra så att hjärtat ständigt varit varmt. Sitter vid Pers dator då min egen låser sig stup i ett och får mig att vilja gråta. Hej.

Idag får jag finbesök igen.

Och flera fika på det under helgen.

Ett gammalt kort (igen). Händer intet nytt på fotofronten.

Vi har haft mamma och pappa på övernattning. Mycket trevligt även om visiten var väldigt kort. Halv fyra gick de upp i natt och tog bilen till Arlanda och åker snart vidare mot Berlin. Jag tvingade med dem Pers kamera, men de kommer väl som vanligt hem med max två kort.

Jag sov med öronproppar för att inte bli väckt av dem i natt. Självklart var då propparna så himla stora att jag inte kunde sova för att det gjorde ont i öronen. Plus att jag fick lov att gå upp och hjälpa mamma att låsa dörren. Jag lärde henne aldrig tricket igår. Och Per har ont i armen efter vaccinet och kan bara sova på ena sidan, vilket kändes fel. Han brukar ligga mot mig och med armen runt mig, men nu kan han bara stirra in i väggen eller upp i taket. Fel fel fel. Sov givetvis bäst när jag fick lov att gå upp.