tisdag 30 oktober 2012

Ett djupt andetag

Idag började jag på en ny arbetsplats (kommer att ha en plats vid ett skrivbord för första gången någonsin). 
Idag sa vi upp vår lägenhet. Om tre månader är vi alltså antingen hemlösa eller på väg in en ny lägenhet.
Mycket nytt, mycket spännande. Ikväll väljer jag därför så ospännande sysslor som möjligt, som att se på Halv åtta hos mig till exempel.

måndag 29 oktober 2012

söndag 28 oktober 2012

Och en extra timme gjorde denna dag väldigt lång

Helgen har jag spenderat på egen hand. Förutom att jag hade celebert besök igår kväll samt över lunchen idag. Och på sätt vis är jag ju faktiskt aldrig ensam längre. Magen, eller ja, pyret därinne är ju med mig hela tiden. Jag pratar, jag klappar och jag känner livet som finns där. Det är konstigt hur magen gått från att vara en kroppsdel bland alla andra till att vara något helt annat. Att magen talar om när den är hungrig är dock inget nytt, det är en väldigt bekant och ofta förekommande känsla. Kvällsmat kommer lastat inom kort!

lördag 27 oktober 2012

Avtackad

Igår jobbade jag sista dagen i "min femma", som jag jobbat med på femtio procent under hösten, eftersom jag fått chans att jobba hundra procent i en annan klass, på en annan skola. Det känns vemodigt, men ekonomiska och praktiska skäl fick vara avgörande den här gången. Blev så avtackade att jag knappt kunde tro mina ögon eller öron. Mina första stapplande steg som lärare måste ha gått ganska bra ändå. Fick orkidéer av både föräldrar och kollegor, choklad, en kaffekopp, skon på bilden, ett hjärta, kort, en sång och kramar av eleverna. Och massa fina ord. Ja, jag är stolt.

onsdag 24 oktober 2012

Vem är det som trampar och trampar, men aldrig kommer fram?

Jag och cykling har för tillfället en ytterst komplicerad relation. Min cykel som jag transporterar mig med har däck som är cirka 1 dm tjocka, vilket gör att det går otroligt segt att ta sig fram. Ja, oftast känns det faktiskt som att jag står stilla. Jag blir hemskt sur när jag cyklar på den och det blir inte bättre av att det alltid är motvind, oavsett vilket håll jag cyklar åt. Tanter och gubbar susar förbi mig när jag trampandes kämpar mig framåt centimeter för centimeter. Ofta måste jag stå och trampa fastän det är raksträcka! Jag kan erkänna att en stor fördel med skolan jag snart ska jobba på varje dag är att den inte ligger på ett cykelavstånd.

Sen har vi det här med spinning. Det ska vara bra gravidträning har jag hört och nu när jag inte kan gå på mina favoritpass längre fanns ingen återvändo. Igår bestämde jag mig för att gå på ett pass. Jag kan för allt i världen inte tycka att det är roligt med spinning. Man trampar, trampar... och trampar. Visst, man reser sig ibland och lutar kroppen fram och tillbaka, men mest är det bara att trampa. Dessutom gör det fasligt ont i de nedre regionerna. Och alla inställning som blir fel och de där himla spännena på tramporna som inte vill dras åt ska vi inte tala om. Jag vet inte hur många gånger jag kollade på klockan under passet.  

Jonna, vars relation med cykling är en helt annan.

måndag 22 oktober 2012

Vecka 20

Halva tiden har gått och ett litet put har jag allt. Vore kanske konstigt annars med tanke på att bebisen är ungefär 20 cm nu. Bebis eller bäbis. Kan inte riktigt bestämma mig, men det lutar åt att gå över till bäbis. Känns mer som dalmål. Som att säga bäääige istället för beeeige.

lördag 20 oktober 2012

Smink är inte min grej. Av flera skäl.

Idag köpte jag min dyraste sminkgrej någonsin och den kostade inte över 150 kr. En slags foundation som jag tänker ska rädda upp vintertrötta ögon och rödfnasig näsa en aning. Jag frågade om hjälp gällande färg och hon bad få pensla på min hals. Jag drog ner halsduken och sträckte på halsen likt en skådis i True Blood som väntar på bli huggen av en vampyr. Istället för två huggtandshål fick jag vet att den ljusaste foundationen var för mörk för mig. Den funkade på min hy, men den var lite för mörk. Jag upprepar: den ljusaste var för mörk. Och ja, vi var i Turkiet förra veckan och inte på Nordpolen.

Vincent

Förra helgen i Leksand avslutades på bästa sätt. Nästan hela familjen på kalas och en massa gott fika. Den här gången var det Vincent som fyllde år. Mellan augusti och november är det väldigt många i vår familj som fyller år. Jag såg det som min plikt att utjämna det hela genom att få barn i mars. 130313 är datumet vi har just nu.

torsdag 18 oktober 2012

Nu känns allt lite mer verkligt

Igår kom dagen jag väntat länge på. Ultraljudsdagen. Pirriga och förväntansfulla gick vi med raska steg mot Akademiska. Hur många bebisar skulle det finnas i magen? En, två eller tre? Slog hjärtat som det skulle? På vägen dit slog det mig att jag glömt mina glasögon. Här ska vi får se vår bebis för första gången och jag glömmer mina glasögon. Det var bara att hoppas att skärmen stod nära mig. 

Väl framme och i hissen upp till rätt avdelning började jag från ingenstans blöda näsblod. Jag har aldrig blött näsblod tidigare i hela mitt liv och så händer det precis då. Pers teori var att jag var så nervös att jag började blöda. Nog för att jag är ett nervknippe, men SÅ nervös att jag blöder näsblod kändes i överkant. Nåväl, där fick jag sitta i väntrummet med en stor papperstuss i näsan och invänta vår tur. Hann lyckligtvis sluta blöda och ta bort tussen innan det blev dags. La mig ner på britsen och en halv deciliter näsblod åkte ner i halsen. Äntligen kunde själva ultraljudet börja. Hade många tankar om ultraljud innan, men att det skulle göra så ont hade jag aldrig anat. Barnmorskan tryckte ibland med all kraft och jag fick trycka lika hårt i Pers hand för att stå ut. Nu låter det här som en slags mardrömsberättelse och det är det givetvis inte. Att få se bebisen för första gången, att få se det lilla hjärtat slå, att få se de små benen ligga i kors och att få höra att allt såg fint ut överträffade allt annat. Jag hade blodsmak i munnen och ont i magen, men glädjetårar i ögonen och ett leende på läpparna. En liten bebis, min och Pers bebis, i min mage.

tisdag 16 oktober 2012

En mamma och två döttrar i Turkiet

Vår balla balle.
På favoritrestaurangen Bella Swan. Nej, Bella Alanya var det va? Favorit pga att man fick mycket mat och mycket gratis!
Ett slags gym längs stranden.
Balkongen återigen. Ringmuren på klippudden upplyst och de närliggande hotellen likaså. Här satt vi innan middag varje kväll.
På en häftig matmarknad. Vi köpte mandariner, nötter, kryddor, bananer och Jonna klappade en katt. Nu har hon löss. Näe.
På väg mot en döner kebab till lunch.
Alla samlade innan middagen.
På en turkisk afton med öppen buffé av både för- varm- och efterrätt (de blå sakerna däruppe). Vi var måttligt imponerade av maten och bordsgrannarna, men dansarna var däremot väldigt duktiga.
Frukost på balkongen. Vi bodde på ett lägenhetshotell. 



Ungefär så här såg veckan ut. Eller egentligen bara en bråkdel av den. Mest av allt låg vi på stranden i varsin solstol. Mamma och Jonna stekte sig och jag var en "milk lady" under parasollet. Havet var precis lagom varmt. Sen åt vi ju mycket mer förstås. Glass, fisk, kött, chips. Alla bidrog vi dessutom till att göra resan mer dramatisk. Jonna sprang vilse. Fråga mig inte hur lyckades med detta då hon från början sprang på vägar vi gått hundra gånger tidigare. Mamma försvann i tre timmar på ett turkiskt bad, som skulle ta en timme drygt. Hon var iväg och blev harmonisk och vi väntade och blev allt annat. På hemresan höll jag på tuppa av på Antalyas flygplats. Från ingenstans försvann all min färg i ansiktet, jag blev svettig och det svartnade. Jonna matade mig med banan på golvet och vi kunde ta oss hem. Allt som allt en underbart skön och fin vecka. Tack till det bästa resesällskapet!

måndag 15 oktober 2012

Ultraljud

I natt var jag på ultraljud i drömmen. Det var ingen trevlig upplevelse. Jag och en annan kvinna satt på varsin brits med magarna i vädret. Barnmorskan kom och gick. Det enda jag fick se av min bebis var ett ben som jag fick höra att var "extremt stort". Jag fick höra bebisens hjärta och det slog tydligen för hårt, men barnmorskan tyckte inte det var något att undersöka vidare. Sen var det det här med att få en bild med sig hem. Bilden utformades genom att barnmorskan målade av vuxna personer som försökte stå i den ställning min bebis låg och det var denna bild jag fick med mig hem. Plus några andra ritade teckningar på hur min bebis skulle se som vuxen eller något sådant. 

På onsdag väntar det riktiga ultraljudet och jag hoppas och tror att det blir bättre än i drömmen. Mycket bättre.

lördag 13 oktober 2012

Hemma igen

Semestern är slut och vi är hemma igen. Jag mellanlandar i Leksand och här stödjer webbläsaren inte bloggen riktigt. Får återkomma med bilder och text om vem som sprang vilse och vem som höll på att svimma osv.

torsdag 4 oktober 2012

Semester när det behövs som mest

Det är mycket nytt på gång i mitt liv just nu. Jag har i år börjat jobba som lärare och med allt vad det innebär och ska på min första arbetsintervju här framöver. Vi ska flytta till Falun och letar en lägenhet där. Och framför allt så ska jag bli mamma om några månader! Allt det här tillsammans är nästan lite mer än vad mina nerver kan hantera, även om allt egentligen är bra saker. Med det sagt ska det bli extra skönt att åka iväg på semester imorgon och lämna alla orosmoment hemma i Sverige. Nu ska jag (och magen förstås, den varken vill eller ska jag lämna någonstans), mamma och Jonna strosa, läsa, äta, få fräknar, ha siesta och äta ännu mer.

onsdag 3 oktober 2012

I staden som grundades av Karl IX

Mycket tid spenderades som vanligt vid matbordet. Långa frukostar, fina middagar och denna gång även en rätt stressad lunch (jag hade tagit fel på min tågtid med en timme).
Men vi kikade även på djur. Grisar, får, getter, jätteharar, kossor och hästar.
En fika på Carli, där det serveras egenproducerad choklad och glass. Jag som dragit ner på kafferansonen drack mjölk och kände mig som nio år.
Att alla tre inte blev samlade förrän på lördag förmiddag istället för på fredag kväll är en annan historia. Helgen var hur som helst lika mysig och välbehövlig som alltid!